Min förlossning
Ja klumpig som jag är så tog jag bort inlägget om min förlossning. Och eftersom jag inte kommer minnas denna förlossningen som jag gör idag så vill jag skriva ner den igen för att sen läsa detta om ett tag när jag glömt en del hur det var. Jag kommer aldrig glömma själva förlossningen, men vissa delar kommer jag glömma. Inlägget kommer ju inte bli precis som det förra jag skrev, men fakta är fakta..
Natten den 29:e december låg jag helt sömnlös. Förvärkarna hade börjat. Men jag var bara glad. För jag tänkte att åh nu är det snart dax. Men natten gick, och dagen efter också. natten den 30:e december var det likadant fast något värre. Jag klockade varje värk men det visade ett oregelbundet mönster. Jag tänte ändå att jag kommer säkert inte hinna fira nyår, utan Pyret kommer bli ett december barn, stackarn.
På nyårsafton var vi bjudna hem till Jörgen & Annelie. Kvällen var jätte trevlig, men värkarna kom då och då. jag kände på mig att det kunde ju inte vara långt kvar.
Vid halv ett så bad jag Johan att vi skulle åka hem. För jag behövde lägga mig. Innerst inne så visste jag att denna natt,precis som de andra ´skulle förli sömnlös.
Vi åkte hem, tog madrasserna ifrån sängen och la oss framför TV:n. Men tillslut blev det för mycket. Jag grät när värkarna kom, för det gjorde så jädrans ont. Vi kl dom men fortfarande oregelbundna. Jag bestämde mig för att ringa in till förlossningen iallafall. Jag fick prata med en super snäll barnmorska och hon förklarade att så länge värkarna inte är regelbundna med 3-5 min mellanrum så var det inte dax för en förlossning. Men hon sa också att det nog inte var långt borta så jag fick komma in om jag ville. men Johan och jag bestämde oss för att vänta lite. jag ville ju inte åka in för att sen ligga där hela natten utan att det hände något? (haha).
Kl 03:30 fick vi nog. Vi tog BB-väskan, satte oss i bilen och åkte in.
Väl inne på förlossningen så blev vi bemötta utav den snälla barnmorskan jag tidigare hade pratat med i telefon.
Hon började med att skriva in mig och sen kolla hur mycket öppen jag var. 2 cm kunde hon konstatera. För mig var det en lättnad för då är det ju verkligen påväg!
Johan och jag blev visade till vårt rum. I rummet stod 2 stora mysiga sängar och barnmorskan gav mig petidin-sprutan (morfin) så att jag skulle kunna sova ett par timmar och få tillbaka lite kraft.
Kl 07:45 vaknade jag utav värkarna. Morfinet hade nu börjat släppa ch det gjorde förbannat ont. Den barnmorskan vi hade ifrån början hade nu slutat sitt pass, så vi fick en annan. Men hon var lika trevlig och bra. Barnmorskan kommer in och kollar om jag öppnat mig något mer, men det hade jag givetvis inte..
Hon sätter på en CTG för att märka tiden mellan värkarna. CTG:n visar att jag har kraftiga värkar, men fortfarande oregelbundna. Så med tanke på att jag var öppen 2 cm och hade oregelbundna värkar fans ingen medicinsk smärtlindring att få.
Barnmorskan föreslog akupunktur, och jag gick med på att testa det. Faktiskt så fungerade det. Jag blev avslappnad och dåsig. Fast värkarna är lika starka som innan.
Timmarna går oh absolut inget händer. Jag börjar känna att dem snart kommer skicka hem oss, och jag kommer ju inte föda något barn.. När barnmorskan kommer in för att kolla CTG:n så börjar jag gråta och vädjar till henne att inte skicka hem oss. Då ler hon vänlligt mot mig och säger att det tänker hon verkligen inte göra. Jag ska se till att du föder barn, sa hon och skrattar lite.
13:15 bestämmer Johan och jag oss för att ta en promenad. Så vi börjar vandra runt, runt, runt. Från avdelning till avdelning.. Och när vi tillslut kommer tillbaka så visar det sig att promenaden gjorde så jag nu har öppnat mig till 3 cm. 1 cm kvar tills jag får lustgas och EDA.
18:43 blir värkarna kraftigare. Nu kan jag inte längre stå och ta emot dem, utan när dem kommer får jag huka mig och gunga.. Jag bara gråter och gråter. Panik kryper i hela kroppen för jag vet att efter varje värk så väntar en som är värre.. Men värkarna börjar bli allt mer regelbundna. Fast dem kommer oftast var 5:e min, så nå bråttom är det inte. Barnmorskan förklarar att när jag väl öppnar mig mer så kommer Pyret komma ut på nolltid. För det skiljer bara 2 cm ifrån Pyrets huvud till öppningen. men detta gör också att värkarna gör ondare..
21:30 så har den barnmmorskan som jag hade ifrån början, börjat sitt andra pass. Efter att ha kollat CTG:n och sett hur mina värkar är så föreslår hon att jag nu ska få lite lustgas och EDA även om jag inte öppnat mig till 4 cm. Men hon kollar igen, och det visar sig att jag hade öppnat mig till 4 cm.
21:45 får jag lustgas, och från och med här så måste jag läsa det mesta i papperna jag fick. för lustgasen tog mig till en helt annan värld. jag trodde att jag hamnat hos tandläkaren, där jag då fått lustgas. Och sen hade jag somnat när jag var hos tandläkaren och då drömt allt. Drömt om graviditeten och förlossningen så inget av det skulle alltså hända på riktigt. Usch jag fick panik. men när jag sen kom tillbaka till en liten verklighet så fick jag för mig att min barnmmorska också då var tandläkare. Så jag sa till henne: jasså du jobbar som tandläkare du ckså? haha jag höll på att dö när johan berättar detta för mig. Tydligen så har jag sagt massa andra lustiga saker också. men en sak har jag bestämt. Aldrig mer lustgas!!
00:04 får jag EDA. Jag minns att jag var otroligt rädd, och jag hotade till och med läkare att inte sätta den fel. Men jag kände inte ett dugg. och när den väl började verka så var jag bildligt talat i himmelen. Det ända jag kände var ett tryck nedåt och då började jag typ krysta.
02:20 kommer de riktiga krystvärkarna och jag börjar krysta som en galning. Barnmorskorna skrattar och säger att dme ite ens behöver vara där, för jag klarade mig själv. Och det gjorde jag faktiskt, dme hjälpte till lite med huvudet men sen tryckte jag ut henne helt själv. Och 02:48 är hon ute. Mitt lilla mirakel. och så fort jag får henne på bröstet så försvinner all smärta jag iigare känt. Det är helt otroligt. Och det första jag tänkte när jag såg henne var att hon verkligen var det finaste som fanns. Och jag älskade henne redan då. Eller ja det har jag gjort sen hon var liten som ett frö, men denna kärlek var annorlunda.
Jag måste också skriva om Johan. Om hur fantastisk han var under hela denna tiden. Han fick aldrig panik eller något. Inte som han visade iallafall, utan han stod vid min sida hela tiden. Han hjälpte mig med andningen, han underhöll mig under tiden jag inte hade värkar och tröstade mig när jag hade värkar. Ja han var helt fantastisk och underbar. Och jag hoppas verkligen ni alla får en lika bra kille vid er sida som jag fick.
Innan vi åkte hem ifrån BB så fick jag fylla i ett papper om min förlossning. Man skulle sätta ett kryss på en linje mellan en fantastisk upplevelse till en fruktansvärd händelse. Och jag satte krysset närmast en fantastisk upplevelse. Och på egna anteckningar så skrev jag ungefär såhär: Eftersom förlossningen tog sån tid och gjorde fruktansvärt ont när jag inte kunde få smärtlindring så är det lite en fruktansvärd händelse. Men tack vare de fantastiska barnmorskorna jag hade + Johans underbara stöd så blev det hela en fantastisk upplevelse!
Mycket bra har hänt mig, men att få Lova är helt utan tvekan det absolut bästa som hänt mig. Inget kommer någonsin toppa detta. Jag är mamma till världens finaste lilla barn. Jag hoppas så innerligt att ni alla kommer få uppleva detta en dag!
